Efter mindre än ett år med Håkan Juholt står Socialdemokraterna utan partiledare igen.

Partisekreteraren Carin Jämtin har tillfälligt tagit över, men förutskickar samtidigt att åtminstone ”processen” kring framtagandet av ett mer stadigvarande ledarnamn kan klargöras på fredag. Själv är hon inte är intresserad av partiledarposten, enligt vad hon uppger. Samma svar på samma fråga har praktiskt taget alla tänkbara kandidater lämnat. Kring hur detta ska tolkas råder i vanlig ordning full förvirring, för i det där konstiga partiet kan ju som bekant ett bestämt nej i själva verket vara liktydigt med ett bestämt ja….

Att skylla Håkan Juholts fiasko på Juholt själv är dock inte svårt. I tidningsspalter har han redan utnämnts till den sämsta ledare som ett riksdagsparti i Sverige haft i modern tid. Folkpartiets Maria Leissner var förvisso ingen stjärna hon heller, men till Juholts bredd och djup i tillkortakommandena kom hon ändå aldrig.

När Juholt till och med lyckades göra bort sig i den enda politiska fråga där han förmodades ha specialkunskaper, nämligen försvarspolitiken, och på Folk och Försvars konferens i Sälen förra måndagen sade att regeringen ”drivit igenom en ny försvarspolitik ihop med Sverigedemokraterna”, trots att beslutet togs innan SD fanns i riksdagen, då rågades måttet för övrig S-ledning på riksplan och i distrikt. Juholt blev då ”Ljugholt”.

Ändå är det fel att bara skylla allt på honom. I ett ärligt svar på vem som bär ansvar för den uppkomna situationen måste också Berit Andnors namn nämnas. I ett läge när socialdemokratin borde ha gjort upp med sin smusslande och falskt nejsägande partitradition gjorde hon som valberedningsordförande precis tvärtom. Det rekryteringsarbete som hon ledde saknar allt motstycke ifråga om uselhet. Minst 13, kanske 14 betydligt bättre partiledarkandidater lyckades denna Andnorska valberedning dribbla bort innan valet föll på den som det inte borde ha fallit på.

Och nu då? Ja, nu måste man bland alla dessa 13-14 tidigare ratade eller på annat sätt bortgjorda partiledarpretendenter hitta den rätte. Ni hör själva hur lätt det låter.

Upp kommer i vanlig ordning en massa namn på personer som endast undantagsvis sitter i riksdagen, vilket betyder att någon annan alltid måste rycka in i deras ställe i kammarens partiledardebatter. Och eftersom (S) av i dag aldrig verkar kunna förneka sig har det också uttalats krav från rörelsen att ingen i det ”insyltade” verkställande utskottet bör få komma ifråga som partiledare.

Socialdemokratin tycks alltså fortsätta med att vara sin egen värsta fiende.