Det var ovanligt många hemma och gullade med mig. Det verkade också som om alla regler luckrades upp. När vi åt i hundens hus fick både jag och hunden sitta med vi bordet. Hunden brukar få göra det för han är så dum så han tigger inte. Han ser bara oändligt sorgsen ut och det räcker väldigt långt. Då sa min människa att varför skulle inte jag också få sitta med när jag var gäst. Jag fick en egen stol.

Julklapparna var däremot en besvikelse. Hunden fick paket med ätbara saker och jag fick ett ”djuriskt” änglaspel. Fullkomligt idiotiskt eftersom jag ändå inte får ha ljuset tänt. Då eldar jag bara upp morrhåren sa givaren.

Så spelades det mycket spel med tärningar och brickor. Det var trevligt för jag kunde lägga mig i och få extra mycket uppmärksamhet. Oftast blev jag bortschasad under våldsamma former men så räddades jag ibland av uttrycket ”men det är ju ändå jul” och de spelade runt mig. Det är ett trevligt talesätt som borde användas oftare också under resten av året. ”Det är ju ändå jul” gjorde att vi djur tilläts göra saker som annars inte är helt okey. Tyvärr gällde det inte när jag klådde Butch. Då var det omvänt.

”Kan du inte låta bli att bråka med honom åtminstone under jul”, skrek människan och hjälpte mig ut genom dörren.

Det talades också om tomten och ställdes ut en gröttallrik i stallet som denne tomte skulle ha. Otroligt fånigt! Jag såg vem som åt upp gröten men avslöjar det inte. Det var ju ändå jul.
Sixten II