Grå katt i mörker fäller stor männniska

Grå katt i mörker fäller stor männniskaStrömavbrott...igen!
Livet som Sixten II

Det har blåst och vi har haft strömavbrott ett antal gånger på senare tid. Det är kul, särskilt när det är kväll! Inte så att jag ser lika bra i mörker som i dagsljus, det är ett missförstånd, men jag klarar mig definitivt bättre än vad min människa gör. Jag har dessutom mina förträffliga morrhår och min goda hörsel.

Det roliga är att hennes liv avstannar alldeles när det blir strömlöst. Radion tystnar, datorn slocknar, tvättmaskinen stannar och eftersom vi bor på landet blir det bokstavligen svart som i en kolsäck.

Först blir hon handlingsförlamad. Sen börjar det hända saker. Ritualen är alltid densamma. Hon träter på sig själv när ficklampan, som vanligt, inte hänger på sin plats. Hon trevar omkring, muttrar och har omkull möbler. Ibland lägger jag mig tyst framför hennes fötter bara för att njuta av effekten när hon i fallet river med sig allt hon försöker klamra sig fast vid. Hon kan aldrig bevisa om det är jag, Butch eller Ruben som fällt henne, i mörker är alla katter grå, så hon kan bara ropa allmänna okvädingsord innan hon slår i backen.

Så småningom har hon lyckats lokalisera tändsticksasken och ljusstaken och sen vandrar hon runt som ett spöke i huset.  Fler ljus tänds och ibland hittar hon verkligen ficklampan och talar högt om för sig själv hur viktigt det är att den alltid ska hängas tillbaka på samma krok intill dörren. Det är lite märkligt att den flyttar sig, för så vitt jag vet är det bara hon som kan vara skyldig. Vi är inte fler i huset än tre katter, en råtta i bur och så hon själv.

Så går vi ut på förstubron och ser bort mot grannhuset. Oftast är där precis lika svart, men innanför gardinerna fladdrar skenet av en ficklampa. Och just då ringer telefonen. Då ska hon krångla sig upp för trappan till övervåningen igen och fram till skrivbordet där den står. Telefonsamtalet är ändå alltid från grannen som frågar om hon har det mörkt. Det blir hon inte gladare av.

Men efter det är det oftast mysigt. Då eldar hon i vedspisen, kokar kaffe på den och lovordar enkelheten och stillheten. Sen sitter vi och myser i stearinljussken med en god bok eller går och lägger oss fullt påklädda. Hon tror nämligen alltid att strömmen snart ska vara tillbaka så hon hinner göra lite till innan kvällen är slut.  Den kommer sällan förrän mitt i natten eller framåt morgonkulan. Då fortsätter hon märkligt nog sova i ljudet från alla apparater som gått igång, datorn, radion och tvättmaskinen, och jag måste sätta en klo i henne för att hon ska stiga upp och gå och lägga sig. Så går det till hos oss när det blir mörkt.

Sixten II