Från journalistisk vardag till författande på heltid

Efter flera tuffa motgångar väntade framgång för Cecilia Helle, som debuterade som författare i höstas. Foto: Lena Wistrand
Glysas öga
Kultur & Nöje | Litteratur

2005 blev hon av med chefsjobbet på Katrineholms-Kuriren, skildes från sin man, blev ensamstående mamma till två barn och tvingades lämna ett älskat hus.
I höstas, sex år senare, gjorde Cecilia Helle det nästan alla journalister drömmer om: debuterade som författare med boken Glysas öga

I baksidestexter står det att Glysas öga är en psykologisk spänningsroman. Och visst, boken inleds med ett brutalt kvinnomord en regnig höstmorgon i Katrineholm. Deckarhistorien är trots det inte huvudämnet i romanen. Det här är en berättelse om kvinnlig utsatthet, härskarteknik och maktövergrepp.

Glysas ögaBokens  huvudperson, Sanna, är nybliven nyhetschef på lokaltidningen i Katrineholm. Bit för bit ökar pressen på Sanna. Hennes från början stöttande och förstående chef blir allt mer avogt inställd, kollegor sviker och hennes redan från början obehagliga äkta man får allt mer psykopatiska drag.

Det är svårt  att inte dra paralleller mellan Sanna och Cecilia själv. 2005 förlorade hon chefsjobbet på Katrineholms-Kuriren, gick igenom en uppslitande skilsmässa och tvingades flytta från ett älskat hem.

– Visst finns det likheter mellan Sanna och mig. Vi är lika bra på att undvika konflikter och anpassa oss. Men boken är varken självbiografisk eller en nyckelroman om Katrineholm-Kuriren, säger Cecilia.

Efter den tuffa tiden valde Cecilia att försöka förverkliga en gammal dröm. Hon flyttade till Stockholm och satsade två år och en hel del  pengar på en skrivarutbildning.

– Jag har gått många skrivarkurser förut, men inte riktigt haft någonting att skriva om. Nu hade jag för det första ingenting att förlora och för det andra faktiskt en historia att berätta. Efter många år som journalist hade jag också den diciplin som krävs för att också bli färdig med ett manus under kurstiden. Det har sina fördelar att vara van vid deadlines.

Skrivarkursen var avgörande för framgången, menar Cecilia.

– Jag lärde mig massor som jag inte kunde förut. Som journalist lär man sig att börja med det viktigaste redan i ingressen och skriva en text som går att stryka bakifrån om den behöver kortas ned. När man skriver en bok gäller det att ha spännande moment kvar ända till slutet. Jag har också lärt mig att inte vara övertydlig, det blir man lätt som journalist.

– Men det har inte varit något enkelt arbete. Idén till boken föddes 2005 så det har tagit sex år att få den färdig.

Manuset skickades in till flera förlag och ett av de större nappade först.

– Men de tyckte inte om inledningen och ville stryka hela deckarintrigen. Jag ville behålla den, så jag vände mig till ett annat förlag. För mig är mordet på Eva en viktig del av berättelsen. Mord är den yttersta konsekvensen av mäns förtryck av kvinnor.

Bokens Sanna möter förtryck i många former. Hos den lynnige maken, som håller både henne och barnen i ständig osäkerhet. Hos den svekfulle chefen, som väljer att vända Sanna ryggen när det hettar till på arbetsplatsen. Och hos arbetskamrater, både manliga och kvinnliga, som använder olika härskartekniker för att tillskansa sig fördelar på Sannas bekostnad.

Det är lätt att känna igen sig i beskrivningarna av möten på arbetsplatsen där Sannas arbetskamrater antingen sluter upp bakom chefen eller väljer att tigande se på.

– Jag har fått frågan om Sannas arbetskamrater kan kallas medlöpare. Jag tycker att svaret är nej. Man ska lägga skulden där den hör hemma. Det är alltid förövaren som är skyldig, inte offren. Alla runtomkring är ofta snabba med att lägga på sig skuld, medan förövaren vare sig känner ånger eller tar något ansvar. Det är problemet i ett nötskal.

För Sannas del handlar det som så ofta om långsam tillvänjning.

– Om man släpper ned en groda i en kastrull med kokhett vatten så hoppar den omedelbart ur kastrullen. Men om man lägger ned en groda i kallt vatten och sätter på plattan så stannar grodan i kastrullen tills den är kokt. Precis så är det för Sanna. Om min bok kan hjälpa till att öppna ögonen för den här processen så blir jag jätteglad.

Under arbetets gång har Cecila tvingats tänka över sitt eget liv och bearbeta de händelser som kulminerade 2005.

– Även om inte Sanna är jag rakt av så har vi ändå många drag gemensamt. Det känns lite tufft när jag får  höra av läsare att de inte tycker om henne. Men tanken är att Sanna ska utvecklas med tiden. Jag har fem böcker i huvudet, så det finns tid för henne att växa och komma till insikt. Ska Sanna utvecklas så måste jag också göra det. Jag lägger mycket tid på research och eftertanke.

– De som har tyckt bäst om boken säger att de känner igen sig i Sannas situation – och det är förstås både smickrande och skrämmande. Jag tror tyvärr att det finns alldeles för många människor som saknar empati och inte kan förstå att de sårar och skadar andra människor.

Av över tusen inskickade debutantmanus publicerades bara 19 stycken i höstas. Glysas öga recenserades i övervägande positiva ordalag i flera tidningar.

För Cecilia räckte det för att hon skulle ta steget fullt ut, säga upp sig från redaktionschefsjobbet på tidskriften Passion for Business och   satsa på författarskapet på heltid.

– Det är klart att det är lite skrämmande att ha press på sig den här gången. Jag har lovat att jag ska skriva totalt fem böcker om Sanna. Men det känns också väldigt skönt att ägna sig åt författandet på heltid. Det passar mig bättre.

Nästa bok om Sanna beräknas komma ut till hösten.