Det var faktiskt så det började en gång i tiden. Agility visades första gången som pausunderhållning på en stor hundutställning i England 1978 och blev snabbt en publikfavorit. I mitten på 80-talet kom tävlingsformen till Sverige och sedan 1987 är det en officiell hundsport med bland annat både svenska och internationella mästerskap samt championat.
För Mikaelas del började det 2003 när familjen Holegård hade köpt sin första hund, en dvärgpudel.
– Jag visste ingenting om sporten när vi började. Men jag upptäckte att det var väldigt roligt, både för hund och förare.
Så småningom kom Ella till familjen, en trefärgad, smart och livlig sheltie med ett särskilt sinne för agility.
– Hon är ibland lite för impulsiv, hon handlar först och tänker sen. Men hon är oerhört arbetsvillig och lättmotiverad. Jag behöver aldrig muta henne för att hon ska jobba, hon gör det av sig själv.
Agility handlar om att på kortast möjliga tid, utan fel eller vägringar, ta sig igenom en hinderbana. Förutom vanliga hopphinder finns det också balanshinder, tunnlar och slalompinnar som ska forceras. Hunden ska inte bara vara snabb och kunna hoppa, den måste också vara lydig och lyhörd och kunna samarbeta. För föraren handlar det om att balansera explosivitet med precision och kunna styra sin hund, trots det blixtrande tempot. Ellas genomsnittstid på tävlingsbanan är 30 sekunder och då har hon en medelhastighet på 5-6 meter per sekund.
Efter en del motgångar och skador tog Mikaela och Ella en paus i slutet av sommaren. Hunden hann bli frisk och Mikaela hittade tillbaka till glädjen i träningen och tävlandet.
– När man är så mycket tävlingsmänniska som jag är det lätt att glömma att ha roligt. Nu har jag fokuserat på det mentala och jobbat mycket med min egen inställning. Många tycker att jag överdriver, ”det är ju bara en hundsport”. Men jag håller ju på med det här för att bli bra på det. Det kan man inte bli om man inte tar det på allvar.
Sommarens vila gav resultat och nu är Ella och Mikaela uttagna till SM i agility i Borlänge. Under våren ska ekipaget också delta i landslagsuttagningarna och hoppas förstås på en plats i laget.
– Ella är sex år och en agilityhund brukar vara som bäst mellan sex och åtta år. Förhoppningsvis har hon alltså några år framför sig när vi kan tävla på den här nivån. Går det inte bra i år så försöker vi igen nästa år.
Ellas efterträdare är redan en medlem i familjen. Sexmånadersvalpen Gry är med och tittar på när Ella flyger över hinder och kastar sig mellan slalompinnarna och bidrar med uppmuntrande skall.
– Hon är släkt med Ella och jag har valt henne noga eftersom jag vill ha samma egenskaper på nästa hund. Gry har lika mycket energi och arbetsvilja men verkar vara lite mer eftertänksam. Det känns som att det kommer att bli bra, säger Mikaela och klappar om sina hundar.
