– Jag gör inte den här satsningen för att bli rik. Jag gör den för att orka hålla på fram till jag blir pensionär, säger Magnus.
Det råder ett nästan överjordiskt lugn i ladugården på Oppeby. De flesta av kossorna har lagt sig i ett liggbås, vilande och idisslande. Några kor köar för att komma in till mjölkbåset, några tar en promenad längs gången och en låter sig njutningsfullt borstas av borstmaskinen. Det är inte mer än en månad sedan Magnus Henriksson invigde sin nya ladugård men kossorna har redan funnit sig till rätta.
– I början fick vi mota lite grand med dem för att de skulle förstå hur systemet fungerar. En del kor är gamla och vana vid att stå uppbundna, det är en stor omställning för dem. Jag trodde de skulle bli livrädda första gången de blev robotmjölkade, men det har gått jättebra.
1913 köpte Magnus farfars far Oppeby och startade mjölkproduktion. När Magnus tog över gården i början på 80-talet fanns det 18 kor i ladugården. Sedan dess har verksamheten byggts ut i omgångar, nu finns det plats för 80 kossor och det gör Oppeby till en normalstor mjölkgård.
– Det var inte självklart att bygga ut och satsa. Senaste gången vi byggde om var 1996 så allting började bli slitet. Jag valde att bygga helt nytt och satsa på lösdrift och robotmjölkning. På det här sättet kommer jag att orka fram till pensioneringen.
– Arbetsmässigt är det en otrolig skillnad. Jag försov mig en morgon och var inte i ladugården förrän halv åtta. Men det spelade ingen roll, kossorna var lugna och fridfulla och hade mjölkat sig själva. Jag är mycket mindre bunden och kan ha ett liv vid sidan av arbetet.
Cirka 10 miljoner kostade den nya anläggningen. Mycket pengar i en osäker tid.
– Enligt kalkylen ska det gå ihop. Men jag är glad att räntorna inte har stuckit iväg som man befarade.
Bristande lönsamhet är en realitet på Oppeby så väl som på de flesta andra mjölkgårdar och Magnus har svårt att se mer än en lösning på det problemet.
– Vi måste få mer betalt för mjölken, säger han
Läs mer om mjölkbönder i papperstidningen
