Lådan står där endast den kalla årstiden och vi har aldrig gjort våra behov på olämplig plats i huset så det är inte därför. Det är helt enkelt en serviceåtgärd som vår människa står för och vi gör henne till viljes med att sätta oss där ibland istället för att gå ut, trots att vi har kattlucka att gå genom och är pälsklädda. Vinterkylan stör oss inte, men vi gör allt för att hon ska känna sig god.

Det är lika bra att jag redan nu berättar om husets övriga katter eftersom jag kommer att nämna deras namn då och då och ni kanske undrar. Här har funnits fyra stycken samtidigt men de två äldsta hade tassat vidare mot katthimlen strax innan jag kom. Det var därför det fanns plats för mig. Jag har fått höra att maxgränsen sattes till två huskatter efter de gamlas bortgång, men tydligen omprövade människan beslutet när hon fick höra om stackars mig som var dödsdömd om jag inte fick ett nytt hem. Då flyttade hon fram maxgränser till tre katter. Min människa är tack och lov känslig och lättpåverkad. Jag har noterat att hon ändrar åsikt om både det ena och det andra bara man motiverar henne.  Det är tur för mig.

Hur som helst fanns redan två röda katter i kåken, Ruben och Butch, två kastrater som precis som jag saknar stamtavla. Ni ser Butch på bilden ovan. Jag tror inte han äter ur påsen. Jag tror han försöker gömma sig. Han är inte särskilt smart.

De kom hit som moderlösa, halvblinda kattungar och uppfostrades av en gammal hankatt vid namn Charlie. Mer om detta senare.

Men Ruben och Butch är alltså mina medkatter. Ruben har stil och är min starkaste konkurrent i det praktiska livet när det gäller jaktmarker, färdigmaten inomhus och sovställen. Butch är av en klenare sort, svag och inställsam. Självklart är Butch därför vår människas ögonsten och han är min starkaste konkurrent vad gäller hennes kärlek. Ruben och jag ger honom stryk så ofta tillfälle ges.

Oss skäller hon på när vi tar fåglar, Butch har hon överseende med och tror att han inte förstår bättre. Den mänskliga psykologin vad gäller djur är egendomlig. Den har jag mycket att säga om. Men nu är det dags för min middagsvila och i samband med den har jag ett energiproblem som jag tänker ondgöra mig över nästa gång jag bloggar.

Sixten II