Både Peter och hustrun Birgitta har heltidsjobb var och en på sitt håll, men när det närmar sig jul, då har de sin lilla ljusbod öppen i helgerna. Birgitta delar Peters intresse och hennes specialitet är att ta sig an knepiga ljusstakar som kunderna kommer med och ”ljussätta” dem så de kommer till sin rätt.
Inne i det stora gula huset har Peter och Birgitta sitt museum och det är där han håller sina föredrag, gärna med 180 tända ljus förutom det hundraåriga. Och när han slutat, då har det gått upp ett Liljeholmens för alla som lyssnat. Ljushistoria är spännande!
Peter brukar dela upp berättelsen i tre kapitel. Det är ljusets, Liljeholmens och Peter Svenssons historia. Den senare måste han ha med därför att förr eller senare frågar alltid någon hur i all fridens dagar någon kan bli så hängiven som han är.
Peter växte upp i Malmberget i Lappland. Pappa var kemist och färghandlare och att sälja ljus var på den tiden färghandlarens uppgift. Då såldes de inte överallt som idag. Pappa experimenterade gärna och Peters första minne av ljus var en katastrof när hans uppfinningsrika far i familjens kök hittade på hur han kunde göra blockljus. På höjden hoptejpade kartonger fylldes med stearin, talg och vax.
– Det gick ganska bra men så släppte tejpen, konstruktionen rämnade och stearinmassan flödade ut över köket. Pappa fick ett hysteriskt skrattanfall men mamma, hon skrattade inte.
Efter att pappa gått bort hittade Peter bland hans saker en kartong med Liljeholmens ljus. Birgitta rådde honom att spara den som ett minne. Det var så det började.
Läs hela artikeln i papperstidningen
