Åse Marstrander, konstnär

»Gillar skarpt läge, är bäst när det gäller«

Konstnär och bildterapeut Åse MarstranderKonstnär och bildterapeut Åse Marstrander tecknar varje dag. Hon jobbar med grafiken på samma sätt som dokumentärfotografer använder sin kamera och avbildar direkt på plats när det händer. Foto: Karina Frölund
: Sörmlänningen

Hon tänker som en dokumentärfotograf men hennes redskap för att fånga situationen är torrnål och plåt eller skissblock och penna.
– Jag fungerar bäst när det är på allvar. Jag behöver det direkta mötet, säger Åse Marstrander, konstnär som är bosatt mellan Stallarholmen och Mariefred.

På 70-talet tog Åse med sig restbitar av plåt när hon tog pendeln hem för att föreviga av de andra resenärerna på tåget. Med torrnål ristades deras förehavanden in, kroppsspråk och gester. Hon fångade de vanliga människorna på pendeln i den vardagliga lunken mellan Södertälje och Upplands Väsby med små känsliga streck och linjer. Och hennes grafik och teckningar innehåller ofta vanliga människor i triviala situationer.

– Man måste träna mycket på att teckna och att rita med torrnål för att slippa tänka när det sker. Bara låta ögat se och handen gå, berättar hon.

Från början hade hon tänkt ägna sig åt skulpturer. Under utbildningen på Konstfack fick hon och en annan elev i uppdrag att göra en skulptur till tv-serien Ärliga blå ögon. Den skulle se amatörmässig ut och falla sönder vid en exakt tidpunkt.

– Det var faktiskt rätt svårt eftersom vi lärt oss göra bra och hållbara prylar. A och O för en skulptör är ju att grejerna tål det de ska utsättas för.

Med silikonavgjutning, nät och gips byggde de upp statyn av skådespelaren som gestaltade kommunalrådet i tv-serien. Höll den uppe med en nylontråd och provkapade för att se om effekten var riktig.

– Vi insåg att skulpturen var för stabil. Det var för mycket gips och att vi måste försöka få ut nätet innan vi kapade tråden i sändning, speciellt som vi bara hade två tagningar på oss, berättar hon.

En ny gipsstaty blev klar och hämtades med lastbil.

– Det var nervöst. Dels funderade vi på om den skulle klara den skakiga transporten och dels var det osäkert om den skulle rasa så effektfullt som det förväntades.

– Det här var roligt men jag saknade tecknandet.

Så hon lade ifrån sig gipsdukarna och tog upp torrnål och penna igen.

– Tecknandet är som sport eller som att spela piano, man måste öva om det ska ge resultat.

Åse gjorde grafik av förlossningar.

– Jag hade gjort upp med några blivande mammor och fått tillstånd av överläkaren att teckna födandet.
Men det tog tid innan barnen ville komma ut och i veckor av väntan på förlossningarna fick hon hålla igång teckningsarmen.

– Det kräver en del muskler i handleden. Man måste hålla nålen rak mot plåten.

Med kopparplåtar och torrnål satte hon igång när det väl var dags.

– Jag gillar skarpt läge, är bäst när det gäller.

Hon gör konst av livet. Åse har ristat in förståndshandikappades gester, arbetande kvinnors slit, flyktingars livsöden och Mariefredsbornas vardag. I fyra veckor stod hon i olika småländska butiker med sina plåtar och fångade olika situationer med sin torrnål. Bilderna visades på Konsthallen i Virserum.

– Jag har alltid gillat att teckna människor. Folk intresserar mig även psykologiskt.

Under 20 år var hon lärare på Konstfack i figurteckning och anatomi och utbildade sig sedan till bildterapeut.

– Många tror att terapeuten bedömer teckningarna som klienterna ritar men så är det inte. I alla fall är inte jag utbildad att göra det.

– En del har svårt att beskriva med ord, andra berättar men känner inte, då kan de teckna eller måla, stort eller litet för att uttrycka sig och kanske bearbeta något. Med hjälp av färg och form kan klienten få kontakt med sig själv.

Bildterapi handlar inte om att kunna måla eller teckna utan om att uttrycka sig och sina känslor.

– Det är väldigt intressant och roligt att jobba med. Det gäller att ställa rätt frågor.

Just nu visas hennes teckningar på Mariefreds bokhandel och ikväll (torsdag) är Åse på plats i bokhandeln för att berätta om tecknandet. Bilderna föreställer dotterns uppväxt och finns också i boken Nina.

– Hennes pappa var hemma och jag skulle pumpa ur mjölk för att jobba i ateljen men dottern vägrade ta flaskan. Vi löste problemet genom att göra om det till ett projekt, jag var hemma och tecknade henne hela dagarna medan pappan skötte hemmet, berättar hon.

Boken är tillägnad dottern som fick en son på utgivningsdagen.