Askölaboratoriet jubilerar

Femtio år i havets tjänst

Askölaboratoriets båtar. Foto: Karina Frölund
Båtarna lägger till vid bryggan vid båthuset. Foto: Karina Frölund
Undervattensroboten Rov försvinner under ytan och skapar bubblor. Foto: Karina Frölund
Båthuset vid vattnet. Foto: Karina Frölund
Foto: Karina Frölund
Här pratas det gamla minnen vid båthuset. Med på bilden är Hans Ackefors, Björn Ganning och Inger Wallentinus. Foto: Karina Frölund
Musslor. Foto: Karina Frölund
Filmare välkomnar båtarna. Foto: Karina Frölund
Undervattensroboten Rov ligger på ytan i väntan på att dyka ner under vattnet. Foto: Karina Frölund
En principskiss av Marie Axelsson
: Miljö

Askölaboratoriet utanför Trosa var den första svenska marina fältstationen i Östersjön när det startade för femtio år sedan. De första entusiastiska pionjärerna arrenderade ett övergivet skärgårdshemman för att studera livet i havet utanför sörmlandskusten.
– Vi kunde inte drömma om att det skulle bli så här, säger Hans Ackefors.

Han klev iland, som ekologistudent 1961 och fick inventera mjuka och hårda bottnar i området tillsammans med Björn Ganning.

– Villkoren är helt annorlunda nu. Det fanns ingen elektricitet när vi började, säger Björn Ganning.

De och Inger Wallentinus, även hon student på Askö för 50 år sedan, var på plats under firandet på ön och svarade på frågor om hur det var på den tiden när studenterna fick stoppa madrasserna med halm, lägga proverna i matkällaren och nöja sig med en båttur i veckan till Trosa för att handla.

– Vi levde lite farligt, jobbade mycket ensamma och var tvungna att ta skepparexamen för att klara jobbet, berättar Hans Ackefors.

De sitter tillsammans igen vid det gamla båthuset och studerar en helt annan och modern verklighet. Från bryggan ser de hur en undervattensrobot försvinner ner under ytan. ROV är fjärrstyrd och försedd med kamera och griparm. Mattias Murphy visar hur den fungerar och berättar att den kan dyka ner till 400 meter.

– Med en del kompletteringar ska den kunna gå ner till 1500 meters djup, säger han.

De tre pionjärerna vid gamla båthuset visar bilder på den vackra snipa de fick ro ut för att hämta de prover som skulle tas. På en av bilderna ror en man medan en annan lägger ut den brackvattenledning som behövdes för att pumpa in vatten till akvarier och experiment. Det var hårt kroppsarbete att vara forskare då.

Östersjöns bottnar, med olika kräftdjur och tångbälten, var ny mark som beträddes. Då handlade det om att skaffa sig kunskap om enskilda organismer. Det var tiden innan miljöproblemen började diskuteras, decenniet före diskussionerna om skadlig algblommning och syrebristens betydelse för bottenorganismerna, innan klimatförändringar och försurning ens fanns i sinnevärlden.

– Det var då man skaffade sig den grundläggande kunskapen om vilka arter som finns i Östersjön, som kan leva i vatten med så låg salthalt.

Det säger Lena Kautsky, föreståndare för Stockholms universitets marina forskningscentrum och professor i marin ekologisk botanik. Hon är verksam vid Botaniska institutionen på Stockholms universitet och vid Askölaboratoriet.

Under 70-talet kom insikten om att Östersjöns ekosystem var kraftigt påverkat av människan. Ett gigantiskt tvärvetenskapligt storprojekt om hur ekosystemet fungerar pågick på forskningsstationen. Den stora frågan var, hur hänger allt ihop?

– De var lite optimistiska som trodde de skulle få fram tillräcklig kunskap om samspelet i havet för att göra modeller. Först nu finns olika modeller över vattenutbyte och mängden av näringsämnen som fosfor och kväve, säger hon.

Även inom den marina forskningen blev 80-talet ett individualisternas årtionde. Militären jagade u-båtar vid Hårsfjärden. Miljögifterna tog livet av såväl säl som havsörn, övergödning och syrebrist i Östersjön ledde till bottendöd. Marin forskning blev på nytt intressant för politiker och media.

– Det var ekonomiskt trögt i början av 80-talet men säldöd, giftiga alger, en färdig utredning om hur marin forskning skulle kunna organiseras och valår ledde till att politikerna ville satsa på marin forskning. Det var många som väntat på detta under lång tid.

Under 90-talet har forskningen varit inriktat på studier av blåstångens ekologi och hur den påverkas av övergödning och miljögifter i Östersjön. Det finns 30 timmar film på blåsttångens ägg och spermier, ett ”romantiskt drama” om blåstångens kärleksliv som visade att förökningen styrs av månfaser och störs av giftiga båtbottenfärger.

– Blåstången är Östersjöns skog. Den är väldigt viktig och långlivad, en tångplanta kan bli mellan 30 och 50 år. Om inte ny tång kan etableras är det ett tecken på att något är miljömässigt fel, säger Lena Kautsky.

De senaste tio åren har präglats av mångfald. Forskare från många länder och lärosäten har intresserat sig för Östersjöns speciella ekosystem och frågor om vad som styr den biologiska mångfalden på bottnar och i vattenmassan kring våra kuster.

– Vi har tidigare sett att Östersjön är artfattig. Under de senaste tio åren har vi med hjälp av olika metoder även kunnat konstatera att den genetiska variationen hos de marina arter som lyckats vandra in i Östersjön med sin låga salthalt är mycket liten.

De kommande tio åren är svåra att sia om men Lena Kautsky tror att forskningen kommer att handla om klimatförändringarnas effekt. Vad händer med Östersjön i ett förändrat klimat? Ett hav med få arter som anpassat sig till en låg salthalt och med liten genetisk variation kanske  inte tål ytterligare temperatur eller salthaltsförändringar?.

– Klimatforskning är ett hett ämne nu globalt och det kommer den att vara även i den kalla och utsötade Östersjön, säger hon.

Gå till Teckna prenumeration