I år är det om möjligt ännu hemskare att gå på spökvandring i parken vid Tullgarns slott än vad det var förra året. Föreställningen ”Kalla kårar” har spetsats till ytterligare.
Den som törs följa den svartklädda damen med lyktan under en och en halv timme ser sig om en gång extra på hemvägen.
I dagsljus är Tullgarns park en trevlig plats för besökaren. Inget är på något sätt skrämmande. Men när mörkret kommer smygande, skådespelarna från Tullgarnssällskapet iklätt sig blekhet och bölder och döden tagit fram lien, då är stämningen inne bland träden helt annorlunda.
Naturen spelar med. Inte nog med att dimman väller in från vattnet samtidigt som skymningen tätnar. Fladdermössen börjar sin flykt kring publikens huvuden för att ytterligare förtäta stämningen. Miljön är helt enkelt underbar för gastkramning.
Publiken inbjuds att följa med genom de mest skrämmande delarna av historien kring Tullgarn. Lyktdamen, som är ciceron och spelas av Britt Lönnqvist, gör alla spöken och figurer ur folktron synliga. Det är också hon som strör salt på vägen som skydd mot mylingarna, de mördade odöpta barnen som begravts av sina olyckliga mödrar. Saltet hjälper nästan…
Hon berättar historier som den om jungfrun som antog utmaningen att sova i ett av rummen på slottet, det där blodfläcken efter ett passionsdrama aldrig gått att tvätta bort. På morgonen fanns inte jungfrun kvar i rummet.
Alla medvandrare drar efter andan när det uppenbaras vad som hände den stackars flickan. Barn kan bli förskräckligt rädda så de minsta bör allt skonas från den här föreställningen. Men för äldre barn och vuxna med spökbehov är den en upplevelse.
Tre gånger till går vandringen i år. Till nästa år ryktas att det kan bli någon form av spökeri också inne i slottet. Det finns uppenbarligen ännu mer hemskt att ta tag i för skådespelarna.
Tullgarnssällskapet har haft föreställningar vid slottet under ett femtontal år. De har spelat mycket annat än spöken och gastar men det märks att de trivs också i den sortens roller. De kan konsten att få blod att isas.
