Göran är biodlare sedan 20 år tillbaka och håller kurser för andra som planerar att börja. Den här gången råkar det vara endast herrar i gruppen men förra året var damernas.

Biodling är en spännande syssla men kräver kunskap av den som tänker lägga sig i arbetet som bina själva annars själva är experter på. Men tambin i kupa förväntas jobba med att levera honung också till sin ägare samtidigt som de gör nytta för växtligheten.

Göran ställer ut sin transportabla, hemsnickrade paviljong med tolv bisamhällen hos lantbrukare i trakten. Hans bin bidrar till skördeökning och nu står höstrapsen i full blom. Till paviljongen i rapsfältet åker gruppen för att se och lära. Alla har slöjor… utom till en början undertecknad från Sörmlandsbygden. AJ! Fast stick lär vara bra mot reumatism.

– Det var väktarbin, tröstar Göran som själv får stå ut med ett stick då och då. Med slöja blir det svårare men säkrare att fotografera. Så småningom kommer kursdeltagarna att åka med Göran hem, fika, snacka bin och räkna kvalster. Men för att ta det från början inleddes biåret redan med Görans vårundersökning.

– Den gör jag när bina har varit ute och rensningsflugit.

När det är så där tolv, femton grader, flyger de ut för att släppa ifrån sig avföringen de hållit inne med hela vintern. Det blir oftast i mars, april. Då stödufodrar Göran med sockerlag, som han sätter i en upp och nedvänd honungsburk i hålet på täckbrädan. Genom små hål i burklocket får bina en femtioprocentig sockerlösning som gör att de kommer igång.

– Det gäller att få dem starka till rapsdraget.

– Då ser man också vilka samhällen som klarat vintern och är värda att ha kvar.

På våren är det dags för den viktiga ”drönarutskärningen”. Det är ett sätt att utan kemikalier hålla varroakvalstret i schack. Numera drabbas alla biodlare av det förhatliga kvalstret som kom in i landet på 80-talet.

– De kom från Sydostasien men där lever de tillsammans med bina. Europas biraser klarar däremot inte kvalstren så vi biodlare får göra en stor insats.

En annan metod Göran använder är myrsyrebehandling men det är först efter slutskattningen på hösten. På våren sätter han ner en ram med drönarvax i kupan.

– Drönarcellerna är större än de andra och där lägger drottningen drönarägg. Innan cellerna är täckta av vax hinner kvalstren dit. De föredrar nämligen drönarlarverna framför arbetarbilarver.

Han skär bort bitar av vaxet var tionde dag med de täckta drönarlarverna och stoppar i frysen. Det dödar dem förstås men också kvalstren. Det är därför Görans kursdeltagare, efter fältarbetet, får räkna kvalster till kaffet hemma i hans villa.

De får skära i de frusna bikakorna och räknar de knappt synbara bruna angriparna. Det är ett sätt att hålla koll på varroaläget. Tre gånger brukar Göran skära ut drönare på våren. Nu är vi framme vid den mest arbetskrävande tiden på året när han gör ”avläggare” för att ersätta samhällen som gått förlorade under vintern.

– Det finns flera sätt att göra det på, berättar han och visar en avläggarlåda för två blivande samhällen.

I varje del sätter han ner en ram med yngel, en ram med mycket pollen och en ram som det varit honung i innan han slungade förra året.

– Abetsbina matar upp en ny drottning i avläggaren.

Första drottningen kommer ut efter femton, sexton dagar, tar död på andra tilltänkta drottningar och efter fem, tio dagar ytterligare flyger hon ut och parar sig med femton till trettio drönare. Efter ytterligare fem dagar börjar hon lägga ägg och sedan är samhället igång.

– Sen ska man inte störa i onödan, bara se till samhället var tionde dag.

– Skulle det inte finnas någon drottning före femtonde juni, då hinner det inte bli tillräckligt starkt till invintringen.