edan två år tillbaka bor Hans Gedda permanent i sitt svartmålade hus, 20 meter från sjön. När huset byggdes 1991 orsakade det rabalder i lokalpressen – och fick pris av Sveriges Arkitekter.
– Det var någon eller några som skickade in anonyma insändare i tidningen och var mycket upprörda över huset. Numera tror jag inte att någon reagerar negativt längre, säger Hans och visar vägen in i det mycket speciella hus som först skissades på servetter i Operabaren.
Utsikten genom de runda fönstren på översta våningen är hänförande. Åt ena hållet sjöns blåa vatten, åt det andra tallar och bergsskrevor med den skärgårdskänsla som är så speciell för Båven. Närmare den natur som Hans Gedda älskar kan man inte komma.
– Som barn var jag ute i naturen jämt, det var mycket roligare än att göra läxor. Mamma bekymrade sig för mig och undrade vad det skulle bli av mig. Men så fick jag en kamera av pappa när jag fyllde tolv och sedan behövde ingen undra längre.
Den första kameran ledde också till det första priset i en fototävling och så småningom till det första jobbet på Westmans Foto i Flen. Så småningom hamnade Hans som elev i mörkrummet hos den berömda porträttfotografen Rolf Winquist i Stockholm. Det var väl meningen att han skulle lära oss att bli fotografer. Men han var en mycket tillbakadragen man och berättade aldrig hur han arbetade, vi fick lära oss på egen hand. Jag brukade smita in i lokalen efter fotograferingarna och försökte lära mig genom att studera hur han hade ställt upp lamporna.
– Eftersom jag är självlärd har jag gjort alla misstag man kan göra som fotograf. I en av de mest berömda bilder jag har tagit syns min egen skugga rakt över bilden, säger Hans och skrattar.
Under sina år som fotograf har Hans porträtterat både svenska och internationella storheter. Flera av hans bilder har blivit ikoner: bilden på Evert Taube med handen bakom örat, av Cornelis Vreeswijk med bar överkropp och tigertauering på bröstet och av Tove Jansson med blomsterkrans i håret.
– Det är inte många som vet att blomsterkransen är gjord av plast. Jag ville ta bilden utomhus och eftersom det var midsommar tyckte Tove att hon skulle ha blommor i håret. Hon snodde ihop kransen av några platsblommor som hon hade i sin ateljé.
Naturligtvis finns det en historia även bakom den kanske mest kända bilden av alla: den av en nyligen frisläppt Nelson Mandela med knuten näve.
– Nelson Mandela är den enda jag själv har bett om att få porträttera. Mandela var på besök i Stockholm så jag ringde till Sten Andersson, som var utrikesminister och bad om att få en timme på egen hand med Mandela. Eftersom jag var Olof Palmes favoritfotograf ordnade Sten Andersson ett rum på UD där jag fick sätta upp en fond och lampor. Mandela ville först inte bli fotograferad. Men när Sten Andersson berättade att jag hade fotat Palme ändrade han sig. Och bilderna blev bra.
Ett medfött intresse för människor och en inlärd känsla för ljus och timing tror Hans är några av hans framgångsfaktorer.
– Jag har ägnat mycket tid åt att titta på människor, notera gester, miner och uttryck. Kvällarna på Operabaren gav mig många uppslag, där kunde jag iaktta människor utan att de upplevde det som besvärande.
Många av de personligheter Hans Gedda porträtterat är borta idag: Olof Palme, Tage Danielsson, Jimi Hendrix, Monica Zetterlund, Charlie Rivel och många fler. Kvar finns porträtten, en kulturskatt som inte går att värdera. Geddas fotografier finns både på Nationalmuseet i Stockholm och i porträttsamlingen på Gripsholms slott och betingar höga priser på konstauktioner världen över. Men originalen finns numera i en nedlagd banklokal i Malmköping.
– Bankvalvet finns kvar så nu kan jag förvara bilderna brandsäkert. Jag har fotograferat av ally digitalt och behöver inte visa originalbilderna längre, dem ska man ju helst handskas med så lite som möjligt. Det blir inget galleri i vanlig mening med fasta öppettider och så. Men om någon vill titta på bilderna går det bra att ta kontakt.
