Ingvar är med i ett kompisgäng som vill värna om det gamla bondesamhällets arbetsredskap och metoder. Deras redskap och maskiner rostar inte utan används. På en hemsida om veteranjordbruk lägger de in uppgifter om vårbruk, höskörd, höstbruk och havreskörd. Till och med det gamla tröskverket har de fått fart på.

Ingvar själv har framförallt en passion, de gamla traktorerna. Själv har han fem men tillsammans med de lika passionerade vännerna i veterangänget, Jörgen Westin och Benny Bleckert, elva. Han vet precis när hans traktorintresse en gång började.

– Min far hade köpt första traktorn till gården. Det var 1956, en Volvo T22.

– Pappa sa till mig att nu får du sätta dig på traktorn för det är bäst att du kör. Då var jag elva år.

Och gossen Ingvar gjorde som han blev tillsagd trots att han knappt nådde ner till pedalerna.

– Att hjälpa till i lantbruket efter skoldagen var självklart, endera i ladugården med djuren eller ute, berättar han.

Ingvar blev den fjärde generationen lantbrukare på Stora Hällaren när han tog över efter sin far. I den stora boken om gods och gårdar i Sörmland, som han för säkerhets skull slår upp och kontrollerar årtalen i, står det att farfars far var den första i släkten som kom hit år 1872.

– Han köpte gården från Fräkentorps säteri i Lilla Malma och brukade den till 1891 då farfar tog över. Farfar fortsatte till 1933 när min pappa tog vid och så blev det min tur 1977. Så var det! Det är ganska fantastiskt med så många generationer.

På den tiden var det lantbruk överallt i trakten. Arealen är 28 hektar varav elva hektar åker och tretton hektar skog. Gården ligger intill sjön Hällaren.

– Det kan inte vara vackrare än så här, men vintertid med mycket snö kan det vara svårt att ta sig in till stan kontaterar Berith.

Hon flyttade hit från Torshälla för fyra år sedan. Ingvar berättar att han blev änkling redan 1995 och nu är sönerna förstås vuxna. De har egna yrken och kommer inte att ta över. Tanken finns att så småningom börja avveckla.

– Men det är svårt att komma till skott. Det är inte lätt att lämna en gammal fädernegård.

– Under åren 1977 – 88 var jag heltidsbonde, men sen sålde jag korna och började som slipare i Skogstorp. Det behövdes annan inkomst också och jag fortsatte inom industrin till pensioneringen, berättar han.

– Och nu brukar jag säga att lantbruket, det går på kvartsfart, skrattar han gott.

– Så länge jag har det kvar ska det hållas vid liv och inget få växa igen. En del av landskapsvården står fåren för.

– Sedan blir det rätt mycket hö som vi pressar till småbalar och säljer som hästfoder. Och havre. För vi måste ju ha arbete för den fina självbindaren som vi är så lyckliga över, myser han.

– Den kommer från Stenkvista och Jörgen har renoverat den.

– Sen tar vi ut det bästa av allt, tröskverket. Det gör mig så lycklig att stå och mata det, säger han och tillägger att det nog är en och annan som tycker att det är rena stenåldern. Men det är historia som måste bevaras.

Ingvar går längs traktorraden som väntar på besökarna och berättar om dem. Han har yngre traktorer som står på ladugårdbacken, säger han också. Men de riktigt moderna, de datoriserade, känner han inget för.

– Det här är en bensinare från 1953, en T 25:a. Och det här är en Massey Ferguson från 1964. Där har vi en BM Victor från 1956, den första jag köpte när jag tog över. Och så är det en Grålle från 1955…

Han talar kärleksfullt om dem och Berith har redan förklarat att först kommer traktorerna och sedan hon om vi ska skriva något under rubriken ”familj”. Hon verkar ta det förhållandet med största förståelse. Till visningen ska hon servera kaffe, klädd i fint broderat förkläde. Det är också hon som ofta sitter på flaket när traktorerna ska ut och rulla i olika officiella sammanhang.

Ingvar är med på traktorträffar så ofta han kan. Nyligen var det Listaträffen och sist på året blir det veterantraktorvisning vid Ekby marknad.