Iréne Eriksson tog ut sina hästar igen och livet återgick till det normala.
– Vet inte för vilken gång i ordningen jag gjort det här, säger hon lite lakoniskt. Börjar bli ganska van.
För 20 år sedan köpte hon och sambon Peter Andersson den lilla hästgården Knorran Glabol, ett drygt stenkast utanför Katrineholms centrum. Ett perfekt avskilt läge men ändå centralt. Då fanns möjligtvis planerna på den östra förbifarten i någon bokhylla. Nu pågår 440 miljonerprojektet för fullt och för vilken gång i ordningen entreprenören spängde i förra veckan vet inte Iréne Eriksson. Hon har tappat räkningen. Sprängsalvor och jättedumprar längs den lilla grusvägen utanför stugknuten har blivit något av en vardag.
– Men det har varit lite av ett pusslande för att passa sprängningstiderna. Ibland har jag lyckats få tag på folk som kan ta in hästarna från hagen och ibland har jag som idag tvingats ta ut en semesterdag.
Hagarna gränsar till den nya vägen. Att spränga med djuren ute är uteslutet. De måste stå i stall för att hålla sig någorlunda lugna. Att sedan ingen får vistas inne i bostadshuset handlar om logik.
– Är man inne i huset och det kommer en sten genom taket är chanserna små att klara sig. Ute går det att se om det kommer ett block och då går det ju att ta skydd bakom ett träd.
Den här gången gick det precis som vanligt alldeles utmärkt. Den utställda vakten nickade nöjt, satte sig i sin bil och försvann. Hästarna fick komma ut i hagen igen och livet återgick till det normala.
– Men riktigt normalt blir det nog inte i framtiden, påpekar Iréne. Det blir ett intrång med den nya vägen, en barriär som bryter av ridvägar och promenadstråk.
– Vi hade ingen aning att det skulle bli så här när vi köpte gården. Numera känns det inte längre riktigt som vi bor på landet.
Från och med slutet av nästa år kommer trafikbruset att höras i skogskanten bortom hagarna, bara några hundra meter från bostadshuset. Ett faktum som blir en ny verklighet att hantera efter två decennier i tystnaden. Finns det då funderingar på att sälja och flytta?
– Nej aldrig. Trafiken lär vi inte höra bara vi vant oss. Det här stället tänker vi behålla.
