Ansikten med ett nästan bedjande uttryck vänds mot skyn. Om regnet faller är dagen förstörd för publik och tävlande. Tävlingarna på Kjula Dragway är helt väderberoende.

Allt det här utspelade sig sista helgen i maj då första deltävlingen i Mälardalen Open kördes. Temperaturen hade nyckfullt sjunkit till elva grader. Friska vindar gjorde att fingrarna stelnade runt avtryckaren på kameran.

Trots det eländiga lördagsvädret troppade en trogen publik in på det som i vardagligt tal kallas Kjula flygfält. De mindre trofasta hade stannat hemma i tron att tävlingarna skulle regna bort.

Så blev inte fallet. Som så ofta på Kjulafältet gick molnen på sidan och solen kikade fram. Folk i alla åldrar fann nöje i att ströva runt och kika på fartvidundren som skulle fightas om att på snabbast möjliga tid avverka 402 meter. De tävlande bilarna är indelade i olika klasser.

Ljudet när de urstarka motorerna varvar upp är smärtsamt högt. När en dragracingbil av värsta kaliber värmer däck känns vibrationerna i hela kroppen. Dragracing är en tävlingsform där spänningen dallrar i luften. Nästan vad som helst kan hända när som helst. I stort sett otyglade hästkrafter släpps lös under loppet av futtiga nio, tio sekunder. En del ekipage kör ännu snabbare.

Mats Ericsson från Katrineholm garderade med att bara köpa biljett till lördagens race. Tidig förmiddag placerade han sin fällstol intill banan. Ett skäl till att han väljer Kjula är att det är enkelt att ta sig dit.

- Jag har bara missat en enda tävling. Det var första året, sen har jag varit på varenda tillställning. Stället är trevligt och arrangemanget är mindre än Mantorp som är jättestort. Och dyrt!

- Jag sitter för det mesta just här. Dragracing är kul och mitt största intresse.

Motorintresset har alltid funnits. Mats har själv kört hoj. Han har faktiskt testat tävlingssträckan på motorcykel men ruskade på huvudet åt minnet. Mats Ericsson berättade att Kjula Dragway började i liten skala men hela tiden har växt. Intresset för dragracing har ökat och många yngre tävlande tillkommit Några särskilda förväntningar eller någon favorit på stripen hade han inte. Bara regnet höll sig bort var han nöjd.

Alldeles intill avspärrningarna satt Janos Magyar med hustrun Hind och sonen kom från Torshälla. Lillkillen var stormförtjust i bilarna och körde med en gul leksaksbil på betongen.

– Jag hade en amerikanare som ung, det är något som sitter kvar fortfarande. Jag tror de flesta tänker likadant. Hit åker folk som återfaller. Det är mycket minnen runt bilarna. Många skulle nog köpa sig en jänkare om ekonomin tillät det. Såna här bilar görs inte längre och intresset kommer aldrig att dö ut. Även om bensinpriset höjs, de kommer att köras ändå, berättar Janos Magyar.

– Men här finns mycket att titta på, nya saker dyker upp varje år.

Kvalomgångarna inför söndagens elimineringar gick mot sitt slut då ett gäng orangeklädda killar kom farande på en släpkärra dragen av en fyrhjuling. Föräldern och ledaren Staffan Söderberg och ungdomar ur Ärla IF:s friidrotts- och fotbollssektion drar varje tävlingsdag in pengar till klubben. Fotbollskillarna, födda -98, skötte tömningen av sopkärlen och sorterade avfallet i containrar.

– Publiken är bra. Oftast lägger folk soporna där se ska vara, ansåg Staffan Söderberg.

Han konstaterade att det var mindre folk än vanligt, men under en enda tävling tömmer de 120 säckar och 170 fimpburkar. Arbetet går runt mellan lagen. Fredagen före tävling ställer man ut alla sopkärl. Arbetsdagen sträcker sig från sju på morgonen till sju på kvällen.

– Men det är fina pengar till klubben, tyckte Staffan Söderberg och hans fotbollskillar.