Det är när kassörskan säger ”det blir avstämning” som livet passerar i revy. Mina öron börjar glöda och munnen blir torr trots att jag är säker på att jag har scannat varenda pinal och inte lagt något i påsen utan att ha blippat. Ärlig som jag är har jag på vågen valt koden för de dyrare apelsinerna jag stoppade i påsen, trots att jag lätt kunde ha valt en kod för de billigare.

Men hur var det? Scannade jag koden på osten? Eller glömde jag? Tänk om jag gick direkt till kattmaten utan blipp? Då blir jag misstänkt för oststöld! Hur ska jag uppträda om kassörskan säger: Men osten, den finns inte med i scannern! Tjuv där! Det sista säger hon förstås inte men tänker säkert. Jag får för allt i världen inte verka ångerfull för då blir alla runt omkring övertygade att jag verkligen stulit. Innan jag ens börjat plocka upp varorna för avstämningen har jag kommit så långt i min inre dialog att jag är övertygad om att jag glömt hälften av allt jag plockat åt mig. Frågan är hur pass förvånad jag kan verka utan att det förefaller överdrivet. Å andra sidan, eftersom jag verkligen är helt oskyldig, kommer jag att bli naturligt förvånad. Men hur ska jag klara skammen?

Jag har visserligen haft på öret rätt varje gång det varit avstämning i kassan. Inte en enda gång att jag har missat. Så varför denna onödiga ångest? Är det samma instinkt som får foten att lätta från gaspedalen när en polisbil passerar oavsett att min fart är laglig.

Jag fostrades tidigt av farmor att aldrig stjäla så mycket som en knappnål och jag led när kompisarna snattade tuggummi hos tobakstanten. Antagligen såg jag skyldigare ut än alla andra ungar fast jag aldrig tog något. Vid kassan i affären ser jag idag, trots min ålder, säkert också förfärligt skamsen ut när lilla kassörskan omprövar mina varor och radar upp dem på bandet. I den stunden ger jag mig ett tyst ultimatum. Har jag missat något
den här gången ska jag aldrig någonsin mer scanna och jag byter absolut butik. Så avkunnas domen. Ingen miss den här gången heller. Summan stämmer på öret. Jag är en fri kvinna och osten hederligt förvärvad.

Förmodligen kommer jag att scanna igen, ända tills den dag jag glömmer osten på riktigt, för då är det slut. Det har jag lovat mig.